Kråkans dagar…

… och våra… rinner iväg och snart är det dags! På tidagmorgon klockan 07.30 ska vi vara på djurkliniken…  (inte jag då förstås) fastande och redo för operationen. Mattte får hämta hem henne till kvällen och sen är jobbet vårt. Vi hoppas verkligen att det kommer att gå bra och att vår lilla kråka blir frisk efter det här! Det här är inte alls roligt och vi hade gärna klarat oss utan det.

 

Hildaliten pysslar om  sin råtta och är noga med att jag… Märta… inte ska få tag på den. Jag biter sönder den på nolltid jag… det gör jag alltid! Så vi får väl hoppas att hon kan vakta den riktigt noga…ett litet tag då förstås… för jag vinner nog!

Fast kanske… vad tror du matte?? Kan den smaka gott kanske?? Näe… det är bara Märta som försöker lura mig så hon kommer åt den! Det tror jag… helt säkert!
Och visst… (mattes kommentar) Märta fick tag i den och vips… det fattades det ett par fötter och ett öra innan jag hann med att ta den! Undrar varför hon inte kan låta bli att bita sönder alla leksaker som är mjuka?? Inte sina egna mjukistrasor då förstås… dem vårdar hon ömt och håller noga reda på dem alla!

Här har råttmassakreraren knoppat in för natten och då ser hon inte så farlig ut… inte ens för en leksaksråtta!

Lyckligt ovetande…

… om vad som komma skall!

 Vår lilla kråka vet inget hon… och det är nog lika bra det. Senast matte och hon var till veterinären trippade Hilda nyfiket in i väntrummet och såg sig förväntansfullt omkring.  Hon har nog glömt sina tråkiga upplevelser i samband med tarminfektionen som hon hade när hon var liten… och det är ju bra det. Då fick hon tillbringa tre dagar där med dropp och en massa medikamenter och vi visste inte alls hur det skulle gå med henne den gången. Hon var sååå sjuk när hon lämnades den första dagen och hon märkte inte ens att matte lämnade henne där. På kvällarna fick matte åka in till stan och hämta hem henne över natten och de första dagarna orkade hon inte ens bli glad när matte kom. Men på tredje dagens kväll skrek hon av glädje när matte kom för att hämta hem henne… oj vad glada vi var då… hon klarade det!!

Den här gången är det ju nåt som man vet brukar gå väldigt bra… även om det blir lite jobbigt efteråt med tratt och bandage på den lilla magen… ev. med dränageslangar kan jag tro säger matte lite bekymrat. Det är ju bra så till vida att man inte går in på djupet i buken… utan bara tar bort bröstkötlarna och tumören som ju ligger ytligt under skinnet. Sen hoppas vi så klart att tumören är en ”snäll” variant som inte ställer till med några problem i framtiden! Vi vill ju ha vår lilla kråka kvar hos oss många år till!!

Jag håller på med mitt löp jag… gillar inte mina ”löparbrallor” och tar bort ilägget varje natt och dessutom biter jag sönder byxorna på löpande band… jag VILL INTE ha dem. Matte lagar och jag biter sönder… vi får väl se vem som vinner!! De senast inköpta brallorna ritade matte av och nu ska hon sy en hög så vi har att ta av… köpa för 160:-paret kan man ju inte hålla på med. Vi kan ha lite roligare för dessa pengar… muttrar matte där hon sitter vid symaskinen och lagar trasorna tills det inte går att laga mer. Skithund… muttrar hon medan hon syr. Fast det har hon glömt när det är färdiglagat och hon kommer med den förhatliga brallorna i högsta hugg… och jag måste stå stilla medan hon krånglar på mig dem. Bara hon inte syr BLOMMIGA byxor åt mig så går det väl an… men man kan ju bita sönder såna med förstås!! Men blommiga blir det nog som straff för alla jag bitit sönder. Det är väl antagligen lagom åt mig det… jag borde veta bättre jag blir ju snart 7 år!!

Ännu en dag i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland har tagit sin början och det är gråmulet och plusgrader idag… matte håller på med att sy gardiner till Mita så för hennes del spelar det väl ingen roll vilket väder det är… kan jag tro!

Nedrans knöl…

…en juvertumör har jag (matte) hittat på Hildaliten!! Den har funnits länge som en mycket liten outvecklad bröstvårta… mellan de två nedersta vårtorna på höger sida… men i samband med skendräktigheten började den plötsligt växa. Samtidigt började det ju spöka i hjärnan på mig och jag ringde till veterinären förstås. Nu har vi varit där…  det blir operation den 1 februari. Vår lilla kråka blir ju bara 5 år den 12 mars… så det är lite tidigt för såna här åkommor. Den ska bort oavsett om den är elakartad eller inte sa veterinären… hon kan leva i 10 år till och om en ”snäll” tumör får växa obehindrad så länge så kommer den i alla fall att ställa till med problem!

Det värker i mattehjärtat vid tanken på vad som komma skall… men vi vill ju vår lilla kråkas bästa och det finns ju ingen genväg den här gången. Vi kan bara hoppas på en ”snäll” tumör och att operationen går bra! En sak som det här fanns inte på min världskarta förstås… men verkligheten är inte så snäll alla gånger det är då helt klart!! Det är bara att ta det som kommer… det har livets prövningar lärt mig till slut!

Hilda blev även trimmad igår innan vet.besöket… hon så verkligen ut som en skogsvilde och trimningen borde har gjorts för länge sen. Men det har ju varit så mycket annat den senaste tiden… så  både hundarna och matte har gått här och halvt skrämt livet ut folk som stött på oss. Märtas tur blir det när hon har löpt färdigt om ett par veckor. Hon är allt lite tokig för tillfället och man ville inte ha in henne i trimrummet nu med tanke på ev. hannar som kunde komma dit efter henne och kanske riva stället i jakten på en löptik! 🙂

Snön har verkligen fått stryka på foten den senaste tiden när det varit både plusgrader och regn. Men vi får väl inte ropa hej ännu…halva januari har ju precis passerat och det finns mycket vinter kvar än så länge! Ljuset börjar ju trots allt återvända så sakta så det finns nog ett hopp om en vår så smånigom tror jag!

Det är vad som händer här i det gula huset mellan hav och sjö i norduppland just nu. Snälla… sänd en liten tanke för att det ska gå bra med vår lilla kråka… det kan göra underverk har jag hört!!

Nyåret överlevdes…

… även om det darrades en hel del och Märta  (matte står för skrivandet idag) var okontaktbar ett tag när det smällde som värst. Det är såå jobbigt för dem med alla dessa bomber och raketer!! Tänk om människor bara kunde tänka lite längre än näsan räcker …och förstod den väldiga rädsla som drabbar djuren… inte bara hundarna!!  Bara för några sekunders tillfredställelse… jag förstår inte vad det ger och har aldrig förstått det. Kanske måste man ha sett vilken skada en explosion ge en människa… för att fatta hur fruktansvärt det kan bli… jag har sett!!

 Det var oroligt under kvällstimmarna och inte nån av dem ville gå ut på den vanliga kvällsrundan vid niotiden. Den fick vänta tills allt var lugnt igen vid halv två! Sen kunde de faktiskt lägga sig och sov som stockar resten av natten. Vi valde att prova utan att droga dem den här gången för att se om det är nån skillnad. De blir ju oroliga även när de får lugnande och nackdelen då är ju att de har svårt med balansen och antagligen inte vet riktigt vad de gör .Mina tankar nu är att det kanske inte gör så stor nytta med att ge dem lugnande… de kanske lider lika mycket som utan… men inte kan visa det. Det skulle vara bra att höra lite om det finns erfarenheter och tankar om det här bland er som besöker oss.
 

Idag hade vi en lite ovanligare gäst vid fågelbordet.  De vanligare besökarna… de svart-vit-röda hackspettarna brukar komma varje dag även den lilla. De är akrobater… tycker jag  och kan titta på dem länge… lite förundrad över bristen på bordsskick. Äta upp och ner… tänka sig!